I sommar

Ljuset är fortfarande tänt. För. Om du dyker upp; visst särar jag på benen.
Er båda har jag har givit upp och jag har fått ett nytt jobb. Jag kommer att har råd att vara lycklig. Och jag tänker att sommaren alltid går i korall, berusade eftermiddagar spenderas i parken, cykelvind i det oborstade håret och våta lår under kort kjol på kontorsstolen i vita och rena Chelsea. Hälsosam lunchmat från Marks & Spencer och en sommar som skall övergå till en mindre självklar höst. Men det är vår nu och löven på björkarna här utanför har inte ens hunnit slå ut. Så jag säger; det är månader kvar och om han vill stryka mitt hår. Då får han det.

Kärlek

Hans andetag då fåglarna sjunger. Blott om natten. Och närhet är som närmast outtalad. Och lätta rysningar, av att vara människor nära. Hon viker upp mina byxor, flätar mitt hår. Han diskar min tekopp och ställer in smöret som jag glömt.

Det är möjligt att jag aldrig insett. Att sanning, generositet och villkorslös kärlek
Är bland det vackraste som finns.

Beautiful day without you

Hundvalpar och förhoppningar.
Stryk mig över kinden och håll mina axlar och kyss min tunna hud. Försök fånga min blick. Jag ser över din axel.
Jag har inte plats, inte råd och mest av allt inte lust. För trygghet och varma armar, åh please spara dem åt någon annan. Jag sliter mig och jag orkar inte förklara när jag flyr och jag vill inte.
Tro att jag inte kan andas utan en man igen.

Jag vill springa med lätta ben älska utan att bli älskad aldrig lova att jag skall komma hem igen.

Hitta bort

Hennes handkräm. Doften av rosor. Tillbaka till Burma och en dusch bakom en sliten trädörr, vilse i Rangoon. Tillbaka till de sömnlösa januarinätterna i sydostasien. Midnight Choir i en nattbuss över mörka berg, en bädd av rissäckar och fantasier om sommar i Sverige, om en volvo, en skogsjö, uppstoppade tigrar. Och du. När jag återvände fanns du inte kvar och jag undrade om allt bara varit en dröm.

Åh jag. Jag finner lycka men flyr och överger i intensiv dumdristighet.
Euforin har sövts. Åh jag vet inte vad det beror på. Kanske är det höstmörkret som har sänkts sig över mig, bristen på frihet eller kampen mellan krav och kravlöshet som splittrar mig i två och lämnar blott trasor av vad jag borde vara.

Jag vill hitta. Bort.

Inte stå på mina ben

Jag minns hur du smakade, har tagit av mig barfota för att skorna läckte, har flytt från ännu en gård, för att slippa illa fäkta. Jag minns hur du knullade mig och vad du fick mig att tro. Jag var en lätt vind, vad kan man säga.

Visst klarar jag mig bäst i det vilda ängsgräset mellan gårdarna. Med kjolen i trasor. Och jag, jag kan inte stå på mina ben. För jag skakar åter. Och jag har slutat förvänta mig någonting, bara önskas tas. igen.

Att han tar mig som du.

Idag är alltid en bra dag

Så
Som jag grät Då.
I panik över en evig vardag i duggregn, fågelinfluensan, bilbomber och hjärtattack.

Jag minns maten vi handlade och middagarna jag lagade, men glömmer lätt att vi sällan lyckades hålla sams så länge att vi lyckades äta dem tillsammans.

Som jag grät hysteriskt och som jag låg i hallen och som jag krampaktigt klamrade mig fast vid dina ben och som jag blockerade ytterdörren av rädsla för att ilskan och du skulle försvinna ut. Ni skulle kanske vara borta i timmar. Gråta, antagligen vilja åka tillbaka dit igen, kanske till och med verkligen hoppa från bron över motorvägen.
Vi älskade varandra. Vårdslöst.

Ja, jag grät då, jag grät redan första natten. Jag grät av rädsla för att för all framtid leva i definitiv, jag grät för att du älskade mig och för att jag inte kunde stanna. Jag grät för det ogenomförbara, det frihetsberövande. Jag grät för att jag visste att jag till slut skulle fly.

Jag har inte fällt en tår sedan dess.

Möt mig här

Oh, no, and everybody’s got to live their life
Och jag, jag är 15 år och jag har låtit håret växa ikapp med 1997 års Richard Ashcrofts och bett frisören att färga det mörkbrunt och jag står helst i kilometerlånga rulltrappor, trail of all my sad remains, randombyter linje, åker hela vägen ner till Brixton och sedan upp igen. Och det var precis detta jag drömde om, Suede, The Smiths, Pulp, branta rulltrappor som sträcker sig mot himlen , vind i håret, Take me anywhere, I don’t care. I don’t care, I don’t care. London.

Jag är 26 år nu och tunnelbanan är fortfarande underbar och jag är ett barn med huvudet utanför det öppna fönstret. Vind i mitt hår och Morrissey i öronen och hjärtat exploderar och jag randombyter linje och åker och åker och springer genom gångarna och de enorma fläktarna blåser ytterligare liv i lyckan.
Det är mötet jag har fäst mig vid. Jag förstår varför jag är här nu. För att byta blickar, beröras, leka leende, hålla händer. Det bor sju miljoner människor här. Så mycket större chans. Att finna. Det jag söker är inte en person, det är tusentals. Put yourself out there, mitt i en miljonstad och låt det komma till dig. Låt stormar blåsa in men lägg inte energi på att låta dem tona ut, det gör de småningom så bra av sig själva.

Den

är en tsunami av lidelse.
Skapar närvaro som öppna dörrar låter korsdraget rensa dammiga hörn.
Den är en symfoniorkester som man för hundrande gången tror skall nå sitt klimax.
Och den smärtar som kraftiga stötar i magen.
Och de vidöppna ögonen slukar allt de ser.
Och kärleken, den är vattnet i ett badkar där kranen har glömts av.

Och jag. Lider egentligen bara av att orden känns otillräckliga.
Och undrar om det bara är jag som skakar av eufori?

Led mig in i natten

Ännu en resa över bron, över sundet.
Ett tåg fyllt av trasiga familjer på väg över för en shoppingresa i Köpenhamn eller Kastrup och charter mot Playa del Inglés. Solbränd och sangriaberusad på Grisfest eller regnvåt med en Rød Pølse i ena handen och en Tuborg i den andra.
Mitt emot mig: en dotter med sin mor. Dottern är högst 13 år, hon har magkatarr, de skall till Kastrup och vidare. Mamman säger att att hon skall beställa naturläkemedel mot magkatarr åt både sig själv och dottern. ”Det är som du säger mamma, en orolig själ är en levande själ.” Dottern vänder sig till sin mamma och ler stolt.

Mitt huvud dunkar hänsynslöst mot väggen jag lutar det mot. Och Öresundsbrons pelare flyger förbi fönstret. Upplösning. Njutningen i Rød Pølse och Sangria är långt borta när havet har lyckats tränga in i sundets mörka tunnel.

Jag tycker inte synd om människorna med paniken, jag sträcker ut armarna och välkomnar de gigantiska vågornas enorma brus. För kraftfullt. Vill jag ledas bort igen.

horisont till horisont

Lavendel växer på min gård och fiskmåsar skriker utanför mitt fönster.
Luften är varm och mina lakan är vita. Här sträcker sig kyrkan där du begravdes. Högt mot himlen. Jag skall ta mig in dit någon dag.
Jag minns vad jag sa till dig. (Hur kunde jag vara så dum?) Att allt var sett, allt var upplevt. Vid arton års ålder.
Jag åkte aldrig till sanddynorna i Skagen. Och du, Du försvann.

Snart åtta år har gått. Jag ser allt utifrån nu. Jag har slagit mig ned i salongen, någon har släkt belysningen och duken är ett valv som sträcker sig från horisont till horisont. Ögonen når dock bara ibland. Under små perioder av intensiv närvaro. Men du skall veta att jag lever. Precis så fullt som du gjorde då.