Jag vet att jag skrek

Jag vet att jag skrek.
och att Jag älskade det.
Du vet att jag kommer att göra precis vad du vill.
och Jag älskar det.
Oh ja! Jag vet precis vad som skall vara bra för mig,
vad som skall smärta,
vad som skall bryta ned
och vad som kallas självdestruktivitet.

Men!
solen skiner ju,
jag har tappat andan flera gånger
och mår faktiskt bra.

Jag lever, jag lever, jag lever.
(varför?):

Åh jag vet att de flesta vill låsa in kärleken. I tron på att den blir starkare då.
Men istället kvävs den sakta till döds och lämnar två trasiga människor i frustration, sorg och rädsla över att leva ensamma. I slutändan är vi alla faktiskt alltid ensamma kvar.
Med minnen.
Ett minne från en timma i ens liv kan betyda lika mycket som ett minne från en hel livstid. Jag minns tunga snöflingor i ljus från gatlyktor. Jag minns tegelrött damm som dansade i eftermiddagssol. Jag minns vinden och frukten i en turkos säng och ett rosa myggnät. Jag minns soluppgångar och solnedgångar. Aircondition och takfläktar. Öppna ögon och stängda ögon. Jag minns händer och fötter, engagemang och passion. Jag minns män som kunde älska, de som fick mig att skratta, de som gav mig trygghet och de jag kunde prata med i timmar.
Och alla har de gjort sitt.

En sak är säker; ingen har ensamt gjort mig lycklig.

Away

Ja. Jag är egentligen.
Milslångt härifrån.
I en skumpande buss, i eftermiddagsskymning.
Virvlande damm i röd, glödande sol.

Med en sjal om huvudet och långt borta i någonting mycket viktigare
Ack så mycket mindre kravlöst, vackrare, skönare, farligare

Bort är det ultimata
Ta mig bort, ensam och lycklig.
Drömmer jag om det? Drömmer jag?