Lyckan i att resa och smärtan i att lämna

Snart låter vinden leda mig bort.
Jag vill bli glömd
men räknar inte med att glömma. (Aldrig trodde jag väl att man kunde resa så tungt.)

På våra 15 minuter långa kvällsraster under min tid på ett callcenter fick vi av vår tappra gruppchef frågan om vad vi var mest stolta över hos oss själva. Det lilla mötesrummet var nedsläckt, utanför låg det sena höstmörkret och stearinljusens sken värmde. Att jag följer mina drömmar, svarade jag. Jag var ärlig och glad över mitt svar men fylldes samtidigt med skam. Inte för det faktum att mitt svar skilde sig från de andras som det mest egocentriska. Jag skämdes för att mina drömmar inte hade följts på över ett år. Jag tyckte mig stå still och trampa i lera och trodde att jag aldrig skulle ta mig ur det gyttjehål jag så hängiven hade hamnat i. Jag grät mig genom helgerna, gjorde långa listor över vad jag skulle ta mig för när jag blev fri från fångenskapen jag tyckte mig befinna mig i och drömde mig bort till Sahara, Rajastahn, Colombia…

Efter att ytterligare ett år hade passerat öppnade någon sina händer och jag fick flyga igen.
Och
Nu har jag ersatt min förlorade kamera, snart packat min väska och sagt farväl till den stad jag ändå lärde känna, de människorna jag aldrig trott att jag skulle kunna älska.

Res. Fri och lycklig.
Men aldrig med ett lätt hjärta. Den styrkan bor inte hos mig.