Den

är en tsunami av lidelse.
Skapar närvaro som öppna dörrar låter korsdraget rensa dammiga hörn.
Den är en symfoniorkester som man för hundrande gången tror skall nå sitt klimax.
Och den smärtar som kraftiga stötar i magen.
Och de vidöppna ögonen slukar allt de ser.
Och kärleken, den är vattnet i ett badkar där kranen har glömts av.

Och jag. Lider egentligen bara av att orden känns otillräckliga.
Och undrar om det bara är jag som skakar av eufori?

Led mig in i natten

Ännu en resa över bron, över sundet.
Ett tåg fyllt av trasiga familjer på väg över för en shoppingresa i Köpenhamn eller Kastrup och charter mot Playa del Inglés. Solbränd och sangriaberusad på Grisfest eller regnvåt med en Rød Pølse i ena handen och en Tuborg i den andra.
Mitt emot mig: en dotter med sin mor. Dottern är högst 13 år, hon har magkatarr, de skall till Kastrup och vidare. Mamman säger att att hon skall beställa naturläkemedel mot magkatarr åt både sig själv och dottern. ”Det är som du säger mamma, en orolig själ är en levande själ.” Dottern vänder sig till sin mamma och ler stolt.

Mitt huvud dunkar hänsynslöst mot väggen jag lutar det mot. Och Öresundsbrons pelare flyger förbi fönstret. Upplösning. Njutningen i Rød Pølse och Sangria är långt borta när havet har lyckats tränga in i sundets mörka tunnel.

Jag tycker inte synd om människorna med paniken, jag sträcker ut armarna och välkomnar de gigantiska vågornas enorma brus. För kraftfullt. Vill jag ledas bort igen.

horisont till horisont

Lavendel växer på min gård och fiskmåsar skriker utanför mitt fönster.
Luften är varm och mina lakan är vita. Här sträcker sig kyrkan där du begravdes. Högt mot himlen. Jag skall ta mig in dit någon dag.
Jag minns vad jag sa till dig. (Hur kunde jag vara så dum?) Att allt var sett, allt var upplevt. Vid arton års ålder.
Jag åkte aldrig till sanddynorna i Skagen. Och du, Du försvann.

Snart åtta år har gått. Jag ser allt utifrån nu. Jag har slagit mig ned i salongen, någon har släkt belysningen och duken är ett valv som sträcker sig från horisont till horisont. Ögonen når dock bara ibland. Under små perioder av intensiv närvaro. Men du skall veta att jag lever. Precis så fullt som du gjorde då.

The sea

Havet ligger där ute.
Jag är nära nu.

Sommarnattens stillhet genom vidöppna fönster. Förvirrade humlor på besök.

Jag är blott på besök. På genomresa, för Verklighet. Bor inte här.
Det smärtar ibland. Men det gör inget.

Idag fick jag en pundare att gråta på tåget över bron. Han var nyutsläppt från fängelset. Med ångestattacker och frossa. Men med drömmar fortfarande vid liv. Om en tub med vatten som ledde genom ett framtida hus. Kök, sovrum och badrum. Barnsligt förtjust berättade han för mig om hur han skulle simma genom tuben mellan de olika rummen. Hur han skulle vakna i sovrummet, kliva in i tuben och simma till köket för att sätta på kaffet.
Drömmar. Vad vore vi utan dem?