horisont till horisont

Lavendel växer på min gård och fiskmåsar skriker utanför mitt fönster.
Luften är varm och mina lakan är vita. Här sträcker sig kyrkan där du begravdes. Högt mot himlen. Jag skall ta mig in dit någon dag.
Jag minns vad jag sa till dig. (Hur kunde jag vara så dum?) Att allt var sett, allt var upplevt. Vid arton års ålder.
Jag åkte aldrig till sanddynorna i Skagen. Och du, Du försvann.

Snart åtta år har gått. Jag ser allt utifrån nu. Jag har slagit mig ned i salongen, någon har släkt belysningen och duken är ett valv som sträcker sig från horisont till horisont. Ögonen når dock bara ibland. Under små perioder av intensiv närvaro. Men du skall veta att jag lever. Precis så fullt som du gjorde då.