Den

är en tsunami av lidelse.
Skapar närvaro som öppna dörrar låter korsdraget rensa dammiga hörn.
Den är en symfoniorkester som man för hundrande gången tror skall nå sitt klimax.
Och den smärtar som kraftiga stötar i magen.
Och de vidöppna ögonen slukar allt de ser.
Och kärleken, den är vattnet i ett badkar där kranen har glömts av.

Och jag. Lider egentligen bara av att orden känns otillräckliga.
Och undrar om det bara är jag som skakar av eufori?