Idag är alltid en bra dag

Så
Som jag grät Då.
I panik över en evig vardag i duggregn, fågelinfluensan, bilbomber och hjärtattack.

Jag minns maten vi handlade och middagarna jag lagade, men glömmer lätt att vi sällan lyckades hålla sams så länge att vi lyckades äta dem tillsammans.

Som jag grät hysteriskt och som jag låg i hallen och som jag krampaktigt klamrade mig fast vid dina ben och som jag blockerade ytterdörren av rädsla för att ilskan och du skulle försvinna ut. Ni skulle kanske vara borta i timmar. Gråta, antagligen vilja åka tillbaka dit igen, kanske till och med verkligen hoppa från bron över motorvägen.
Vi älskade varandra. Vårdslöst.

Ja, jag grät då, jag grät redan första natten. Jag grät av rädsla för att för all framtid leva i definitiv, jag grät för att du älskade mig och för att jag inte kunde stanna. Jag grät för det ogenomförbara, det frihetsberövande. Jag grät för att jag visste att jag till slut skulle fly.

Jag har inte fällt en tår sedan dess.

Möt mig här

Oh, no, and everybody’s got to live their life
Och jag, jag är 15 år och jag har låtit håret växa ikapp med 1997 års Richard Ashcrofts och bett frisören att färga det mörkbrunt och jag står helst i kilometerlånga rulltrappor, trail of all my sad remains, randombyter linje, åker hela vägen ner till Brixton och sedan upp igen. Och det var precis detta jag drömde om, Suede, The Smiths, Pulp, branta rulltrappor som sträcker sig mot himlen , vind i håret, Take me anywhere, I don’t care. I don’t care, I don’t care. London.

Jag är 26 år nu och tunnelbanan är fortfarande underbar och jag är ett barn med huvudet utanför det öppna fönstret. Vind i mitt hår och Morrissey i öronen och hjärtat exploderar och jag randombyter linje och åker och åker och springer genom gångarna och de enorma fläktarna blåser ytterligare liv i lyckan.
Det är mötet jag har fäst mig vid. Jag förstår varför jag är här nu. För att byta blickar, beröras, leka leende, hålla händer. Det bor sju miljoner människor här. Så mycket större chans. Att finna. Det jag söker är inte en person, det är tusentals. Put yourself out there, mitt i en miljonstad och låt det komma till dig. Låt stormar blåsa in men lägg inte energi på att låta dem tona ut, det gör de småningom så bra av sig själva.