Möt mig här

Oh, no, and everybody’s got to live their life
Och jag, jag är 15 år och jag har låtit håret växa ikapp med 1997 års Richard Ashcrofts och bett frisören att färga det mörkbrunt och jag står helst i kilometerlånga rulltrappor, trail of all my sad remains, randombyter linje, åker hela vägen ner till Brixton och sedan upp igen. Och det var precis detta jag drömde om, Suede, The Smiths, Pulp, branta rulltrappor som sträcker sig mot himlen , vind i håret, Take me anywhere, I don’t care. I don’t care, I don’t care. London.

Jag är 26 år nu och tunnelbanan är fortfarande underbar och jag är ett barn med huvudet utanför det öppna fönstret. Vind i mitt hår och Morrissey i öronen och hjärtat exploderar och jag randombyter linje och åker och åker och springer genom gångarna och de enorma fläktarna blåser ytterligare liv i lyckan.
Det är mötet jag har fäst mig vid. Jag förstår varför jag är här nu. För att byta blickar, beröras, leka leende, hålla händer. Det bor sju miljoner människor här. Så mycket större chans. Att finna. Det jag söker är inte en person, det är tusentals. Put yourself out there, mitt i en miljonstad och låt det komma till dig. Låt stormar blåsa in men lägg inte energi på att låta dem tona ut, det gör de småningom så bra av sig själva.