Idag är alltid en bra dag
oktober 20, 2008
Så
Som jag grät Då.
I panik över en evig vardag i duggregn, fågelinfluensan, bilbomber och hjärtattack.
Jag minns maten vi handlade och middagarna jag lagade, men glömmer lätt att vi sällan lyckades hålla sams så länge att vi lyckades äta dem tillsammans.
Som jag grät hysteriskt och som jag låg i hallen och som jag krampaktigt klamrade mig fast vid dina ben och som jag blockerade ytterdörren av rädsla för att ilskan och du skulle försvinna ut. Ni skulle kanske vara borta i timmar. Gråta, antagligen vilja åka tillbaka dit igen, kanske till och med verkligen hoppa från bron över motorvägen.
Vi älskade varandra. Vårdslöst.
Ja, jag grät då, jag grät redan första natten. Jag grät av rädsla för att för all framtid leva i definitiv, jag grät för att du älskade mig och för att jag inte kunde stanna. Jag grät för det ogenomförbara, det frihetsberövande. Jag grät för att jag visste att jag till slut skulle fly.
Jag har inte fällt en tår sedan dess.
