Du är ett universum med fina minnen, en armé av styrka och envishet. Ett spektrum av starka färger och en livslång symfoni. En överfull kopp varm chai med sojamjölk. En älva och ett troll på en äng och i ett hav. Ett oändligt perspektiv på verkligheten mot en evig kamp om ett vackert liv.

Jag saknade dig ju redan Angelica

Jag vet hur man springer mil, hur fyrverkerier exploderar utan krut, hur man blir hög på luft. Jag vet hur man gör storverk, hur man älskar människor.

Men inte hur man blir av med dem.

Det är möjligt att jag aldrig insett. Att sanning, generositet och villkorslös kärlek
Är bland det vackraste som finns.

Jag vill springa med lätta ben älska utan att bli älskad aldrig lova att jag skall komma hem igen.

Åh jag. Jag finner lycka men flyr och överger i intensiv dumdristighet.
Euforin har sövts. Åh jag vet inte vad det beror på. Kanske är det höstmörkret som har sänkts sig över mig, bristen på frihet eller kampen mellan krav och kravlöshet som splittrar mig i två och lämnar blott trasor av vad jag borde vara.

Jag vill hitta. Bort.

Visst klarar jag mig bäst i det vilda ängsgräset mellan gårdarna. Med kjolen i trasor. Och jag, jag kan inte stå på mina ben. För jag skakar åter. Och jag har slutat förvänta mig någonting, bara önskas tas. igen.

Att han tar mig som du.

Jag minns maten vi handlade och middagarna jag lagade, men glömmer lätt att vi sällan lyckades hålla sams så länge att vi lyckades äta dem tillsammans.

Som jag grät hysteriskt och som jag låg i hallen och som jag krampaktigt klamrade mig fast vid dina ben och som jag blockerade ytterdörren av rädsla för att ilskan och du skulle försvinna ut. Ni skulle kanske vara borta i timmar. Gråta, antagligen vilja åka tillbaka dit igen, kanske till och med verkligen hoppa från bron över motorvägen.
Vi älskade varandra. Vårdslöst.

Ja, jag grät då, jag grät redan första natten. Jag grät av rädsla för att för all framtid leva i definitiv, jag grät för att du älskade mig och för att jag inte kunde stanna. Jag grät för det ogenomförbara, det frihetsberövande. Jag grät för att jag visste att jag till slut skulle fly.

Jag har inte fällt en tår sedan dess.

Jag är 26 år nu och tunnelbanan är fortfarande underbar och jag är ett barn med huvudet utanför det öppna fönstret. Vind i mitt hår och Morrissey i öronen och hjärtat exploderar och jag randombyter linje och åker och åker och springer genom gångarna och de enorma fläktarna blåser ytterligare liv i lyckan.
Det är mötet jag har fäst mig vid. Jag förstår varför jag är här nu. För att byta blickar, beröras, leka leende, hålla händer. Det bor sju miljoner människor här. Så mycket större chans. Att finna. Det jag söker är inte en person, det är tusentals. Put yourself out there, mitt i en miljonstad och låt det komma till dig. Låt stormar blåsa in men lägg inte energi på att låta dem tona ut, det gör de småningom så bra av sig själva.

Och jag. Lider egentligen bara av att orden känns otillräckliga.
Och undrar om det bara är jag som skakar av eufori?