The sea

Havet ligger där ute.
Jag är nära nu.

Sommarnattens stillhet genom vidöppna fönster. Förvirrade humlor på besök.

Jag är blott på besök. På genomresa, för Verklighet. Bor inte här.
Det smärtar ibland. Men det gör inget.

Idag fick jag en pundare att gråta på tåget över bron. Han var nyutsläppt från fängelset. Med ångestattacker och frossa. Men med drömmar fortfarande vid liv. Om en tub med vatten som ledde genom ett framtida hus. Kök, sovrum och badrum. Barnsligt förtjust berättade han för mig om hur han skulle simma genom tuben mellan de olika rummen. Hur han skulle vakna i sovrummet, kliva in i tuben och simma till köket för att sätta på kaffet.
Drömmar. Vad vore vi utan dem?

Ljuset, tystnaden, tryggheten, kärleken…

… lämnar jag. För allt det där andra.

Lyckan i att resa och smärtan i att lämna

Snart låter vinden leda mig bort.
Jag vill bli glömd
men räknar inte med att glömma. (Aldrig trodde jag väl att man kunde resa så tungt.)

På våra 15 minuter långa kvällsraster under min tid på ett callcenter fick vi av vår tappra gruppchef frågan om vad vi var mest stolta över hos oss själva. Det lilla mötesrummet var nedsläckt, utanför låg det sena höstmörkret och stearinljusens sken värmde. Att jag följer mina drömmar, svarade jag. Jag var ärlig och glad över mitt svar men fylldes samtidigt med skam. Inte för det faktum att mitt svar skilde sig från de andras som det mest egocentriska. Jag skämdes för att mina drömmar inte hade följts på över ett år. Jag tyckte mig stå still och trampa i lera och trodde att jag aldrig skulle ta mig ur det gyttjehål jag så hängiven hade hamnat i. Jag grät mig genom helgerna, gjorde långa listor över vad jag skulle ta mig för när jag blev fri från fångenskapen jag tyckte mig befinna mig i och drömde mig bort till Sahara, Rajastahn, Colombia…

Efter att ytterligare ett år hade passerat öppnade någon sina händer och jag fick flyga igen.
Och
Nu har jag ersatt min förlorade kamera, snart packat min väska och sagt farväl till den stad jag ändå lärde känna, de människorna jag aldrig trott att jag skulle kunna älska.

Res. Fri och lycklig.
Men aldrig med ett lätt hjärta. Den styrkan bor inte hos mig.

Sommar

I min värld

Ett rus av alkohol och kärlek vinglar barfota över det daggvåta gräset.
Dimman ligger snart över sjön och ängarna, några timmars vila.

Jag sover inte.
Inte du heller.

tyg,
hud,
hår,
gräs,
stenar,
vatten,
kyla.

Flykt

Jag sitter uppe med svaret natt efter natt.
Vakar över tre ord du aldrig ville höra.

Jag flyr för att slippa fäkta.
En villfarelse.
Och
Till evinnerlighet.
Kastar jag mig åter in i magnetiska fält av åtrå.

Kärlek

Tårar glittrade i pappas lyckliga ögon.
Den lustiga prästen delade dem sin visdom.

Och himlen var blå, molnen så vita och gräset bländande grönt.

Mörkröda lockar ramade in hennes barnsliga leende.
Jag tycker om henne ännu starkare.

Och värmen låg som ett täcke över den värmländska gården.

Tack! Säger tillit och tro och vänskap och kärlek.

Så kom den ack så lätta sommarskymningen.
Över hästhagar längst med grusvägar.

Kärleken funnes obesvarad.
Och prästen låg raklång i lobbyn.

Rädda dig själv

Hjälp dig själv
Från grönska, solsken och blå himmel.
Hjälp dig från mornar under vita lakan, gardiner som dansar i vinden från ett öppet fönster, händer som flätas samman och kyssar som smakar himmel. Rädda dig själv från lycka och välgång. Släpp inte in åtrån, kärlek eller förväntningar som pirrar i magen.

Endast så
för att inte riskera
sårad och besviken

bara solljus väcker mig

Närheten i millimeter.
Genomskinlig hud under trevande händer.

Där finns frånvaro i unga pojkars närvaro,
Den avvaktande tystnaden, halvöppna munnar,
Oskuld.

När blev de som de blev?

verklighet

Jag
gör plats
bereder ljus

Finner mig i sinnlighet.

Inser att ingenting är overklighet.
Någonsin.

Så knullar han min mun.

Och jag är glad.

Du hast mich

Berlin, Du hast mich

I ömsint men stenhårt grepp runt midjan
i dina starka armar
drar du mig baklänges
och jag är rädd, men jag skrattar
och låter mig tas av dig.
Andlös

Och du gör mig inte klok
Jag förstår inte vägarna jag väljer
Inte heller hur jag förlorade
men jag är härligt förtrollad av dig.

…och du skakar av passion och dina axlar trycks upp mot öronen och du blundar och du spänner dina läppar och dina ord pulserar och du flyger och du landar inte. Du landar aldrig. Och du sjunger. Och jag vet när du kommer. Cello, fioler, trumpeter och tromboner, trummor. Och ruset drar genom kroppen, jag imploderar.

och du exploderar.